Olyckan

I tisdags var jag med om min första bilolycka. Jag och Adde hade vart på möte i Örebro, skulle käka och sedan åka hemåt. Typ hundra meter efter vi åkt från parkeringen, kommer det en korsning vi inte riktigt vet vart vi ska i, vi saktar ner och undrar vart vi kom ifrån.
Helt plötsligt hör jag ett tuuuuuuuuuuut och en smäll.
Jag vågade knappt kolla ner och inte bakåt mot Adde, ifall det skulle hänt något riktigt hemskt. Men vi levde och började inte ens blöda. Bara mitt vänsterben blev lite uppskrapat och det blev endel blåmärken på benet och efter bältet.
Jag har gått igenom endel olika stadier, först fattade jag ingenting, jag fick visst en jädra chock. Sen satt jag och tänkte på det där att det bara var mitt fel. Nu är jag mest förbannad på de där jävlarna i skodan.I princip var det väl mitt fel, jag hade väjningsplikt men var ute i gatan. Men kör jag sakta, kollar mig omkring för att se vart vi kom ifrån och inte ser den bilen till vänster kan det omöjligt bara vara mitt fel.
De kan iallafall inte ha kört i bara 50 om det blev en såndär smäll. Passageraren hade inget bälte dessutom. Åh, jag bara... fan dom var så hemska.
"Hun har väjningsplikt, hun stanna inte!" "Hun mår bra, jag mår bra, inga pråblem"
Say what?
Sen när vi vart på USÖ och skulle åka hem, sitter den jäveln utanför och kastar skit på mig. "Har du körkort? De betyder stanna duvet" osv.
Sen när i helvete är väjningsplikt detsamma som stoppskylt? Bara för man kör på huvudled kan man ju köra på utan att kolla sig omkring också.
Åh!
Oj vad mycket det blev nu. Ett försvarstal blev det också. Men åh, jag hoppas ni fattar att det inte bara var mitt fel.
Ja, sådär blev bilen dårå. Det är ju tur att bilen är så hög och tung, annars hade det nog gått ännu värre.