Har just sett dokumentären om Broder Daniels sista spelning. Jag var där. Aldrig har jag haft så mycket känslor på en konsert. I programmet såg man massa gråtande ungdomar med de självklara stjärnorna vid ögonen. Hade jag var 15 och stått där längst fram hade jag vart likadan. När jag var i den åldern var Broder Daniel bäst och det är ett band jag fortfarande verkligen gillar. Jag hoppades på att dom skulle visa den aukustiska No Time For Us som allt avslutades med. Då, sensommaren 2008 framför scenen vad jag 15 igen och grät. Grät varje gång jag hörde den i ett halvår framåt ungefär och även nu. Den passar till så mycket i mitt liv på något sätt.
Jag är glad att jag hann se Broder Daniel innan jag dör.
Jag har också sett filmen! Känns coolt att man var där.
SvaraRaderaAwesome!
SvaraRadera