Wow, det är inte alltid jag blir så jäla emotional av en film.
Men Into the wild alltså... Grät lite. I slutet mycket.
Egentligen borde jag väl skriva att Ojoj, jag började tänka så jäla mycket på samhället och att man inte behöver saker eller att man ska ta vara på sina vänner och yadiyadiya. Men jag tror inte jag har smält det än på något sätt.
Kära nån vad löjligt det här blev då, men fasen, jag blir så jäkla WOW när det är based on a true story.
Nä, nu ska jag fia mig för att gå ner på stan och handla nagellack tror jag.
Adieu.
uuusch, så hemskt bra film! Historien är ju fördjävligt bra och värre blir det när man ser dom sista tagna bilderna på personen som filmen handlar om, den riktiga alltså. Såg på Oprah när hans familj var där och berättade om filmen och hur de hjälpt till att framställa den. förbannat rörande och riktigt intressant!
SvaraRadera